Tror alla som går i nian eller gymnasiet känner av det just nu. Stressen. Nationella prov och val av vad man ska göra i framtiden. Ansökningar till sommarjobb och utbildningar. Studenten kanske för vissa. Känner också av den till viss del. Har nationella prov varje vecka men det enda som gick att plugga till är avklarad. Så det går ju inte riktigt att förbereda sig. Sedan har väl folk inlämningar och läxor upp över öronen. Det har inte drabbat mig. Har en inlämning som jag är nervös och stressad över men det är för att ämnet är något jag inte har någon motivation för över huvud taget. Jag har nästan accepterat ett underkänt i den kursen och valde att sova på den lektionen. Annars ligger jag bra till i alla kurser och har ingen stress egentligen. Mitt sommarjobb är fixat och kanske får ett till denna veckan. Så egentligen borde väl allt vara okej? Men det är det ju inte. Skolan har blivit mitt personliga helvete. 

 

Jag valde fel linje. Jag går Speldesign på LBS, en spetsutbildning. Jag tyckte i 9an att detta var en jättebra idé eftersom linjen innehöll mycket bild, det var en liten skola med en "alla känner alla"-känsla och jag hade tre vänner från lajvet som skulle söka till samma. Men så fantastiskt som det lät blev det inte. Inte alls. 

Jag upptäckte att datorspel var ju inte alls min grej, när läraren drar upp hundra exempel på spel som han designat åt och alla nickar instämmande eller kommenterar så har jag inte en aning vad de pratar om. När de diskuterar olika spelföretag och hur de arbetar känner jag att det inte alls är den världen jag vill ägna mitt liv åt. När de förklarar tekniker, pratar om hur man uppnär coolaste specialeffekter då känner jag mig som en utomstående som inte har något där att göra. 
Jag upptäckte att "alla känner alla" inte gällde mig. Jag känner ingen. Pratar inte med någon. Och nu kanske ni tänker att det är väl mitt fel som inte tar steget och börjar ta kontakt med folk. Men varför ska det vara det? Jag lider av social ångest och hatar att sätta mig själv i situationer när jag måste prata med en ny människa och bara liksom "kallprata" det går inte. Så jag vet inte ens namnet på halva min klass efter ett helt år. 

Och det där med tre vänner. Jo tjena. Efter en massa drama, efter ett bråk och att min mentala hälsa blev nerkörd i botten så slutade jag på lajvet. Då försvann de vännerna. Tillsammans med kanske 30 andra vänner. Och därefter blev skolan mitt personliga helvete. Jag känner mig ständigt ensam och utsatt. Jag lever för helgerna där jag får försvinna från världen i några dagar och sitta med personer jag älskar och spela spel och dricka mängder med cola. För då försvinner den ångesten som skolan och vardagen skapar, i alla fall en del av den. 

 

Jag vet inte om detta är ett normalt, något som många känner i skolan. Vad jag förstått det är det många som har det jobbigt fösta året. Men till den här nivån? Har du erfarenhet av något liknande, eller går du på en spetsutbildnig så får du gärna dela med dig. 

 

Puss ♥